Inget mera??

Eländet tar aldrig slut. Det ena efter det andra matas in huvet på än. Hur mycket orkar en människa med? När är man på gränsen till ett sammanbrott? Har alla det så här? Eller är det bara så att jag och Niclas är otursförföljda?

I onsdag så såg en olycka ske i bakspegeln. Jag tvärnitade och sprang. Linda som satt med i bilen fatta först inget. Men tjejen var OK men chockad. Däremot bilen var ju inte OK längre.... Skärrad som jag var så kom jag hem och berättade för Niclas. Han ska strax efter åka iväg för att hämta Carro och jag ber han köra lugnt med tanke på hur halt det var ute. 5 minuter senare ringer han. "jag har varit med om en olycka".... Tror ni att jag trodde på han??? Nix.. skoja du fråga jag. Men det gjorde han ju tydligen inte. Niclas kom på en huvudled och skulle rakt fram, bilen som kom från motsatt sida fick helt plötsligt för sig att göra en vänstersväng. Men hann inte. Niclas braka rätt in i han. Airbagen utlöste sig, hela passagerarsidan fram till baksätet är kvaddat. Inga bälten funkar, centrallåset funkar inte osv... Och att sammla in massa papper och allt till försäkringsbolaget är ju en jädra procedur. Killen som Niclas braka in i smet. En sån jädra IDIOT! Niclas har nu ett brutet båtben i handen. Har rött gips.. så snyggt så. Smärta i nacken har han med. Om jag skulle få tag på den idioten någongång så blir jag nog inte nådig. Inte nog med det så höll han på att frontalkrocka med bilen som kom bakom smitaren. Men han hann veja undan så dom bara touchade varandra lätt på sidan. Niclas såg ju inget, han hade en stor airbag i ansiktet. Enveten som han är så vägra han åka med ambulansen. Så istället fick han spendera hela dagen efter på mölndalsakuten. Så det blev ju inget Norge för han i dag. Sjukskriven i ett par veckor.

Vi var ju på julbord i går. Det va väldigt trevligt. Tråkigt bara att halva gänget kändes som att va ute med ett gäng pensionärer. Men det va väldigt god mat och en jädra bra show. Mamma hade pojkarna och Carro sov hos en kompis. Min stora tjej. Först skulle hon sova över hos den killen som dom skulle ha filmkväll hos. Aldrig sa vi. Nojig?? Jupp jag tror jag är det.. Så hon sov hos Ronja tillslut. Men idag när vi kom upp för att hämta barnen. Jag har ju fått låna Jannes och Pascales bil. Så gulligt av dom. Man blir ju så jädra låst annars. Iallafall så kom min morbror dit med en gran. Jag stog och stoppa in ungrna i bilen. Och så ser jag bara hur mamma brister ut i gråt. Täntke herregud va har hänt? Men jag kan ju inte bara ställa mig och ropa. Sen kommer mamma fram och berättar att min ena morbrors ex har blivit mördad. Det hela känns så ofattbart. Man kan inte tro det är sant. Det är ju bara sånt man läser om i tidningen. Men jag känner starkt med alla anhöriga... Tänker på er!!!!!

Något som ändå är roligt är att jag och Pascale har talat ut... Lät som en roman nu, men vi har det. Och det känns bra. Känns så tråkigt att mista sina gammla vänner. Som man känt och umgåtts med i flera år. Barnen växt upp tillsammans och allting.. Hoppas vi kan hålla oss på samma nivå nu så det inte skär sig igen. Man behöver ju inte alltid ha samma åsikt. Det kan man inte ha. Alla tycker och tänker olika. Och det är tydligen inte många som klarar av att jag har min egna åsikt och att jag framför allt står för den. Men sån är jag.! Och ännu mera trevliga nyheter är att en gammal go vän också ska ha barn. Jag tror hon har spritt ut det till hela världen nu... hon blev så glad så hon kunde ju inte hålla sig.. kommer ihåg hur det kändes, man ville bara skrika ut inför alla berätta. Så min älskade Anna... jag är sååå glad för eran skull. Längtar tills jag får låna bebis och snutta lite.. och när den skriker så lämnar jag tillbaka den. hahahahaa... Nä uch va klockan rinner iväg...

Natti natti folket!