Man slutar aldrig förvånas...

Nej det gör man verkligen inte....

Mycket positivt idag. Har precis varit och hämtat min syster på Landvetter. Äntligen är hon här. Ca 1 månad på oss att ha galet roligt och tjöta skit.

Det andra är att jag och min väninna har pratat. Det är väninnan som jag har skrivit om i mina senaste inlägg. Fick rett ut lite granna. Men det känns bra. Och eftersom jag vet att hon aldrig läser min blogg för vi pratar alltid om allt så fråga jag henne om någon hade sagt det till henne att jag har skrivit här, jag behövde inte veta något namn. Och jo det stämde, någon hade sagt det. Och jag vill bara förtydliga en sak. Det jag skriver i min blogg handlar om mig och jag skriver utifrån mitt perspektiv. Mina känslor, tankar osv... Jag har inte på något sätt vilja svärta ner min väninna, vilket jag har tidigare skrivit. För hon är bäst. Även om det har varit skit just för tillfället. Det är så tråkigt, att jag vet att folk går in enbart för att läsa och gotta sig i mina bekymmer, oavsett vad jag skriver om. Men egentligen, va hade jag räknat med.. vet ju vad folk går för, iallafall en del av dem som läser min blogg. Och tar du inte åt dig av detta, då är du inte en av dom.

Att jag har skrivit här är ett sätt för mig att få skriva av mig. Att få lätta på trycket. Men nu är det slut med det... nu får ni hitta någon annan att gotta er åt... Jag tackar för mig. Ha det bra alla!!!!

Härliga sommaren...

Nu är den härliga sommaren här... i allafall i några dagar. Så skönt med värme för kropp och själ. Men dock så känns allt skit. Är inne i ett känslomässigt kaos. Gråter i min ensamhet och glad när andra ser mig. Lite jobbigt ibland att hålla uppe en fasad hela tiden. Men det är väl så det är. Många lever väl med en fasad. Jag kan väl inte vara den enda i världen med problem?

I tisdags så träffade vi psykologen, skolsköterskan och rektorn. Där fick jag berätta allt. Och jag grina.. hela tiden..det var skitjobbigt. Sen berättade psykologen om vad som sas när hon träffade Lucas efter det här med vad min väninna ringde och sa. Han var ledsen och ville inte prata så mycket om det. Hon hade också frågat honom om båda gångerna han blivit misshandlad. Och där hade han inte sagt så mycket heller. Så hon bad han rita en teckning över hur känner. Då ritade han 3 höghus och en stor drake som blåste eld över husen. Och våran tolkning, var likadan som psykologens och skolsköterskan och rektorn.... Han är arg på samhället, han finner världen orättvis och han undrar just varför han råkar ut för all skit. Och det gör jag med. Hur mycket ska den här lilla killen orka med? Ang det som min väninna "anklagade" Lucas för, där sa dom alla 3 att ingen vet sanningen mer än Lucas och hennes son. Och Lucas har ju erkänt att han slagit honom med cykelpumpen. Men vilka pojkar slåss inte? Och munhugger med vararnadra. orden som väninna skrek till mig i tele: "Din son är sjuk och behöver hjälp".... Ja, sa dom, det va ganska hårt sagt. För Lucas är inte sjuk på något sätt. Och även det här med att han skulle ha visat snoppen. Även det är helt normalt. Det är pojkar. Inga vuxna män. Deras synpunkter va rätt skönt att få höra. Dom tog alltså inte mitt parti på något sätt, utan bara förklarade att det tillhör barns utveckling. Och sen sa psykologen också att det här med fula ord, det hade deras barn lärt sig oavsett för på trädgärdets skola är inte resten av eleverna änglar heller. Men dom här orden har snurrat runt i mutt huvud; "din son är sjuk, han behöver hjälp".... Om inget annat så har det fått mig att känna mig värdelös som mamma.

Vi bestämde följande, att psykologen ska försöka att träffa Lucas så många gånger till som det hinns med innan skolavslutningen. Skolsköterskan, världens underbaraste skolsköterska, lova att hålla ögonen uppe och hon finns där när Lucas behöver henne. Och Rektorn, tyvärr kom hon till skolan först för knappt 1 års sedan. Hade hon kommit tidigare så hade nog Lucas skolgång varit betydligt bättre för han tidigare. Men hon lova att prata med den killen som har hackat på Lucas varenda dag nu i ett par veckor, om att han ska låta Lucas va nu så att dom sista veckorna i skolan ska bli något positivt för honom. Det kändes skönt att få höra, att man inte är värdelös som förälder, att vi trots allt gör ett bra jobb med våra barn. Vi prata om det här med att vi söker lägenhet och att ni känns det ännu mera bråttom då vi har polisanmält dom som misshandla Lucas, anklagelserna mot Lucas som faktiskt fick han till att be om hjälp till att ta självmord, att han har kommit in i skolan i kungälv osv, och är det så att vi behöver ett underlag för att kunna få rätt till förtur, så skriver psykologen ett utlåtande och rektorn och skolsköterskan kommer att skriva på. Men om detta hjälper vet jag dock inte.

Men en underbar vänskap är nog dock alltid förstörd. Sorgsligt men sant. Har lite svårt att acceptera detta bara. Men kanske tvungen. Det verkar dock inte som min väninna vill alls. Vi träffades dock på gården i torsdags. Står 3 meter ifrån varandra och inte ett ljud sägs. Och precis när jag tänkte att jag skylle bryta tystnaden så tar hon upp mobilen och ringer. Och sen gick jag och Wictor eftersom vi var på väg hem från dagis. I fredags så var vi på samma ljusparty och inte då heller sägs det något. Tänk att en underbar vänskap bara kan brytas och vändas till att man inte ens säger ett ljud till varandra. Som sagt, det är nog förstört för alltid, men det är ändå löjligt om man inte ens skall kunna prata med varandra om man tex står ute på gården eller stöter på varandra hos någon. Det är ju dock inte vi som har slagits med cykelpumpen osv. Men det får tiden utvisa.

I morgon kommer min syster. Hon kommer säkert att få mig på bättre humör. Hon är bra på sånt. Och till helgen kommer Pascale och Anna och då blir det kanon. Caroline ska konfimera sig i helgen. Förstår ni det? för det gör inte jag.. hallå, det är min lilla flicka vi pratar om... Min söta lilla flicka... Henne måste vi väl ha lyckats med, så så jädra värdelös som mamma kan jag ju inte vara.... Natti natti alla...

Tungt!

Ja det är så det känns... tungt och förjävligt. Ibland finner jag inte dom rätta orden. Vilket jag nog inte kan göra just nu. Jag saknar min kompis. Så det gör ont. Men samtidigt så är jag ledsen, sårad och arg för att detta inte kunde redas ut mellan 4 ögon med barnen tillsammans med oss vuxna. Att bara låta det vara så här löser inget. Vet inte vad jag ska göra... så splittrad. Men det gör verkligen ont... En jävla jobbig situation. Som jag önskar er andra att ni aldrig behöver befinna er i. I mitt föregående inlägg berättade jag att jag ringde till Lucas psykolog och berättade allt. Hon har träffat Lucas nu och pratat med han om det. I morgon skall jag och Niclas träffa henne. Tror inte att det är någon idé att sminka mig innan för tårarna kommer väl spruta som vanligt. Ja det återstår att se...

1 vecka har runnit iväg på mitt nygammla jobb. Och det märks att jag är välkommen med öppna armar. Det känns inte som om att jag har varit därifrån i 4 månader. Bara varit sjuk i en vecka. Sköterskan igår gav mig tillbaka alla mina delegeringar på stående fot. Inga nya tester osv. Det va skönt. Och bara glada miner från andra personal och en del boende. Som tur är så har detta glatt mig en del. Annars hade jag nog varit superdeprimerad vid det här laget.

Är dock ledig i morgon, ska bli gott. Umgås lite med Niclas. Krama en bebis osv... Det blir nog en bra dag i morgon hoppas jag...

Livet ändras snabbt!

Söndagen var en lite smått jobbig dag. Vi hade tid hos polisen för att peka ut dom killarna som har överfallit Lucas vid 2 olika tillfällen. Den första killen är inga problem. Lucas hitta han i skolkatalogen. Han är ca 17 år och är nu anmäld för misshandel. Dom andra 3 är bara 1 år äldre än Lucas. Där kommer sociala träda in. Men polisen sa det att först så kallar dom ner killarna på förhör, och då är dom inte lika snälla mot dom som dom va mot Lucas under samtalet. Dom blir oftast väldigt ångestfulla och gråter och är till och med beredda på att be om ursäkt. Men jag känner en skräck. Tänk om tex dom här killarna gaddar ihop sig och går på han igen. Prata med en arbetskamrat om det här. Och hon bor i backa. Där det verkligen händer en massa saker. Men ungarna där går inte på varandra, och absolut inte dom som är yngre. Hon sa det att dom har väldigt mycket respekt där för varandra. Känner lite panik faktiskt och bara känner att vi måste flytta snart.

Inte nog med detta så ringde en väninna sen. Hon säger att min son har slagit hennes son med en pump, vid ett flertal tillfällen tagit strypgrepp på hennes son, och han ska ha sagt till honom att han ska gå hem och knulla sin mammas fitta osv och han ska även vid ett tillfälle ha visat snoppen. Att det tog henne 3 timmar att pressa sin son på detta..... Jag försökte få veta om Lucas har gjort dom här sakerna helt oprovecerat eller om det har funnits orsaker bakom. För gör han det helt oprovocerat så måste jag ju spärra in han. Kan ju inte ens släppa han till skolan då ju. Men min väninna blev då väldigt upprörd. Började gapa och skrika på mig att min son var sjuk, han behövde hjälp osv... Själv fick man inte en syl i vädret och då la jag på för jag tyckte inte jag behövde höra på den skiten som hon slängde ur sig. Naturligtvis så började jag fråga ut Lucas under tiden jag hade henne i tele. Han erkände att han hade slagit honom en gång med cykelpumpen, för att hennes son höll på att störa för han när försökte pumpa sin cykel. Han erkände att han hade skrikit på han fula ord när han hade retat honom och Lucas blev arg. Men han erkände inga strypgrepp. Det har han aldrig gjort säger han. Varav jag då får höra att min son ljuger och hennes pratar sanning. Att det är Lucas fel att han beter sig illa i skolan och att dom får klagomål. Dom ska på utvecklingssamtal på tisdag och hon ska bara skylla på min son. För hade dom inte varit kompisar så hade hennes söner aldrig lärt sig fula ord. Nä Lucas är den enda ungen i hela världen som säger fula ord. Ja så skyll på han. Så känns det kanske bättre... Men barn slåss väl. Helst pojkar. Dom retas och kivas för att nästa dag vara kompisar igen. Det är väl lite så det funkar väl?? Det här med att ha visat snoppen, det hade han gjort förra sommaren för att styla sig inför kompisgänget på gården. Men han säger att det inte har hänt igen. Ska jag bara då ta för givet att min son ljuger för mig. Att han har tagit strypgrepp och visat snoppen. Att hennes son talar sanning. Det kan inte vara så att när hans mamma höll fast han i 3 timmar och pressa han, så hitta han på för han ville bara komma undan, att han ligger hysteriskt och gråter för att han vet att han ger Lucas en massa skit. Nej då, inte kan det vara så. Min son ljuger och så är det.....

Reaktionen blev som följd hos mig att jag fick mig ett psykbryt. Jag kastade en sked mot han genom hela köket, som tur var missa jag. Jag skrek nog som aldrig förr. Grinade och slog i saker. Lucas blev hysterisk han med. Sprang in och slängde sig på sin säng. Grät och skrek att han hade inte tagit några strypgrepp. Och han var verkligen hjärtiligt ledsen. När han är skyldig så brukar han bli arg och gapa argt att han inte har gjort något. Själv slängde jag mig i soffan och desperat försökte jag få tag på Niclas. Som satt i ett sällskapsrum på jobbet och titta på hockeyn. Telefonen hade han lämnat på rummet. Då ringde jag min mamma tillslut. Som tur var lyckades hon behålla lugnet. Och hon sa samma som mig. Han slåss säkert inte utan vidare. Oprovecerat. Om han nu har visat snoppen, så va e det. Det är en del av deras "lek". Dom är faktiskt bara barn, dom är inga vuxna. Dom ska leka, slåss och kivas... Sen fråga min mamma mig om Lucas får lov att säga fula ord. Och det får han inte. När jag hör han så är det utegångsförbud med en gång. Hennes barn får inte heller säga fula ord. Om min son är sjuk, så är han inte den enda då.

Kvällen var hemsk. Jag skrek helt hysterisk. Tillslut hitta jag lugnet igen, jag var tvungen att göra det och prata med min son. Kommer ut i köket och hitta en lapp från Lucas. Där står det att han vill dö och att han vill att jag ska hjälpa han. Då brast det igen. Jag vet att han har det jädrigt tufft nu. Grabben går igenom så jädra mycket. Hans problem med dyslexin. Alla problem den har skapat för honom. Att han inte kan behärska engelska tex. Kompisarna i skolan som hackar på han hela dagarna. Vissa dagar är det för mycket för han och han springer bara hem. De 2 överfallen som varit nu också. Tror fan att Lucas bär på aggretion. Och detta sa jag och Niclas till Lucas psykolog för över 1 års sedan. Att snart så kommer han inte vara snäll längre när någon är dum mot han. Utan han kommer att tända till snabbt istället för nu har bägaren runnit över för han. Och nu har han kommit till det stadiet. Det märkte vi för ett par månader sen. Även fröken i skolan har märkt detta. Men att han skulle vid ett flertal tillfällen tagit strypgrepp. Och att den här pojken då aldrig skulle haft märken. Aldrig vid något av dom här tillfällena fått ont och sökt tröst hos någon. Nej jag har lite svårt att köpa detta faktiskt.

Men hela situationen känns skitjobbig. Det är ju min väninna och hennes barn vi pratar om. En väninnan som har blivit som syster för mig. Just nu så har jag väldigt svårt att hantera detta. Gråter, sömnlösa nätter. Osv... DET ÄR SKIT RENT UT SAGT!!!! Och på detta börja ett nytt jobb och va glad och trevlig. Vilket jag kanske har glömt att berätta. Att jag fick mig en tillsvidare anställning på Landala hus igen. Borde vara jätteglad och le, men svårt när detta mörka molnet hänger över en. Har 2 väninnor som har varit mina vänner i ca 20 år. Som känner mig och Niclas innan och utan. Båda koppla ganska snabbt att här har hänt något allvarligt. Och ringde mig. Va skönt att få prata av sig. Inte så lätt när Niclas är i Norge. Han blev ju ledsen och arg och frustrerad över att vara så många mil bort och inte kunna ställa upp för familjen. Tack tjejer för att ni finns. Helst ville jag ju inte svärta ner min väninna i detta fallet. Men det är ändå min son som utses som boven. Som hon vill ha till en misshandlare. För det är vad hon har gjort, anklagat honom för misshandel. Eller ska inte barn leka längre? Är det meningen att dom ska bli vuxna när dom redan är 9-10 år. Jag har fått lära mig att barn måste få lära sig att försvara sig, hävda sig och ge och ta. Att man har olika åsikter om saker och ting. Att dagarna inte är en dans på rosor utan att man stöter på en massa hinder under livets gång. Annars får dom det jädra så jobbigt i vuxen livet sen. Men jag är kanske ute och seglar i mina tankegångar.

Nä nu måste jag rycka upp mig själv. Är ledig idag. Niclas är hemma. Han kom igår kväll. Vi har en ledig dag tillsammans allihoppa. Får försöka klämma fram ett leende och vara en glad mamma och fru. Nu ska här ordnas frukost. Kändes skönt att få lätta sitt hjärta lite. Jag ringde förresten Lucas psykolog i måndags morse och berättade allt. Hon träffa Lucas i tisdags redan. Och på tisdag ska jag och Niclas få träffa henne. Ska bli ganska skönt att få prata av sig lite kanske..

Nä nu på med en stor balja kaffe för det lär jag behöva idag. Kram på er..

Now we talking.. hahhaa

I lördags kom våran kära lilla amerikan till oss. Caroline har alltså en utbytesstudent hemma hos oss. En liten söt tjej som heter Abby. Hon e jättego och det är inga problem. Men det är ju något varje dag som barnen ska göra. Det är ju tur att man är gjord av pengar alltså.. ;) I söndags gick dom stadsvandring och Liseberg. Igår var jag med och var chaufför. Först åkte vi till Volvo och åkte det blåtåget. Det var väldigt intressant, men det känns ju lite skrämmande att det är robotar som svetsar och bygger våra bilar. Efter det så åkte vi upp till skolan. Och jag som hatar fisk, älskade den goda fisksoppan. Jag önskar verkligen att alla elever i skolorna i Sverige skulle få så bra skolmat. Dom har alltså en egen kock, som bara lagar mat på färska råvaror. Hon till och med bakar brödet. Helt fantastiskt. En av dom amerikanska eleverna fyllde år samma dag, så ett par av dom svenska eleverna ställde sig och baka en stor tårta ända från grunden, i skolans kök med skolans råvaror. Jag får säga att jag är så imponerad av denna skolan. Om inget annat så skapar det sådan gemenskap bland eleverna. Dom små sprang på högstadidelen och inte kotte rörde dom eller kallade dom för fula saker. När vi gick till parkeringen på rasten, så stog elever i alla åldrar och spelade brännboll, TILLSAMMANS. Till och med en av dom amerikanska lärarna blev imponerad. Sen efter lunch så åkte vi ut till marstrand. Det är så fint där och så mysigt. Helt otroligt får jag säga. Idag har dom jobbat lite i skolan allihopp och på kvällen så har dom bowlat. I morgon är sista dagen, då ska amerikanarna ut på utflykt med alla 9:e klassarna. Och på kvällen ska vi ha fest i skolan. På lördag morgon är det dags att ta farväl på Landvetter igen. En vecka går snabbt när man har roligt.

Niclas är i Trondheim nu och mår prima. Det känns som vi börjar få lite flyt nu. Kanske våran tur att få lite flyt. Vill så gärna flytta så jag hoppas att det innebär att vi får en lägenhet snart med. Man kan ju alltid hoppas....

Nu jädrar är det min tur!!!

Är så glad idag så jag verkligen kan skrika rätt ut. Är skittrött just nu men alldelles för uppspelt för att sova tror jag. Vad e det med mig då?? Jo jag har äntligen fått fast anställning i GBG:s Kommun. Det innebär att jag kan aldrig bli arbetslös så länge jag inte missbrukar min arbetsställning eller gör några andra grova tjänstefel. Det känns som att allt tragglande, alla vikariat osv äntligen gett resultat. JAG ÄR SÅ JÄDRA LYCKLIG IDAG! Nu blir det kanske lättare att kunna söka lägenhet osv. Blir dock ingen semester i sommar. Det är ju inte så kul kanske, hade verkligen behövt det. Jag har ju precis som alla andra jobbat på sen augusti förra året. Men vi får ta kapp det till hösten. Får åka 1 vecka till syrran på Cypern och så får vi ta en skidsemester. Känns som vi börjar få lite flyt nu, så kanske om vi har tur, får vi en ny lägenhet snart.... Eller det kanske är för mycket att begära att få det med. Sån tur kan väl inte vi ha. Det är ju ändå mig och Niclas jag pratar om...