Ja det är så det känns... tungt och förjävligt. Ibland finner jag inte dom rätta orden. Vilket jag nog inte kan göra just nu. Jag saknar min kompis. Så det gör ont. Men samtidigt så är jag ledsen, sårad och arg för att detta inte kunde redas ut mellan 4 ögon med barnen tillsammans med oss vuxna. Att bara låta det vara så här löser inget. Vet inte vad jag ska göra... så splittrad. Men det gör verkligen ont... En jävla jobbig situation. Som jag önskar er andra att ni aldrig behöver befinna er i. I mitt föregående inlägg berättade jag att jag ringde till Lucas psykolog och berättade allt. Hon har träffat Lucas nu och pratat med han om det. I morgon skall jag och Niclas träffa henne. Tror inte att det är någon idé att sminka mig innan för tårarna kommer väl spruta som vanligt. Ja det återstår att se...
1 vecka har runnit iväg på mitt nygammla jobb. Och det märks att jag är välkommen med öppna armar. Det känns inte som om att jag har varit därifrån i 4 månader. Bara varit sjuk i en vecka. Sköterskan igår gav mig tillbaka alla mina delegeringar på stående fot. Inga nya tester osv. Det va skönt. Och bara glada miner från andra personal och en del boende. Som tur är så har detta glatt mig en del. Annars hade jag nog varit superdeprimerad vid det här laget.
Är dock ledig i morgon, ska bli gott. Umgås lite med Niclas. Krama en bebis osv... Det blir nog en bra dag i morgon hoppas jag...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar