Livet ändras snabbt!

Söndagen var en lite smått jobbig dag. Vi hade tid hos polisen för att peka ut dom killarna som har överfallit Lucas vid 2 olika tillfällen. Den första killen är inga problem. Lucas hitta han i skolkatalogen. Han är ca 17 år och är nu anmäld för misshandel. Dom andra 3 är bara 1 år äldre än Lucas. Där kommer sociala träda in. Men polisen sa det att först så kallar dom ner killarna på förhör, och då är dom inte lika snälla mot dom som dom va mot Lucas under samtalet. Dom blir oftast väldigt ångestfulla och gråter och är till och med beredda på att be om ursäkt. Men jag känner en skräck. Tänk om tex dom här killarna gaddar ihop sig och går på han igen. Prata med en arbetskamrat om det här. Och hon bor i backa. Där det verkligen händer en massa saker. Men ungarna där går inte på varandra, och absolut inte dom som är yngre. Hon sa det att dom har väldigt mycket respekt där för varandra. Känner lite panik faktiskt och bara känner att vi måste flytta snart.

Inte nog med detta så ringde en väninna sen. Hon säger att min son har slagit hennes son med en pump, vid ett flertal tillfällen tagit strypgrepp på hennes son, och han ska ha sagt till honom att han ska gå hem och knulla sin mammas fitta osv och han ska även vid ett tillfälle ha visat snoppen. Att det tog henne 3 timmar att pressa sin son på detta..... Jag försökte få veta om Lucas har gjort dom här sakerna helt oprovecerat eller om det har funnits orsaker bakom. För gör han det helt oprovocerat så måste jag ju spärra in han. Kan ju inte ens släppa han till skolan då ju. Men min väninna blev då väldigt upprörd. Började gapa och skrika på mig att min son var sjuk, han behövde hjälp osv... Själv fick man inte en syl i vädret och då la jag på för jag tyckte inte jag behövde höra på den skiten som hon slängde ur sig. Naturligtvis så började jag fråga ut Lucas under tiden jag hade henne i tele. Han erkände att han hade slagit honom en gång med cykelpumpen, för att hennes son höll på att störa för han när försökte pumpa sin cykel. Han erkände att han hade skrikit på han fula ord när han hade retat honom och Lucas blev arg. Men han erkände inga strypgrepp. Det har han aldrig gjort säger han. Varav jag då får höra att min son ljuger och hennes pratar sanning. Att det är Lucas fel att han beter sig illa i skolan och att dom får klagomål. Dom ska på utvecklingssamtal på tisdag och hon ska bara skylla på min son. För hade dom inte varit kompisar så hade hennes söner aldrig lärt sig fula ord. Nä Lucas är den enda ungen i hela världen som säger fula ord. Ja så skyll på han. Så känns det kanske bättre... Men barn slåss väl. Helst pojkar. Dom retas och kivas för att nästa dag vara kompisar igen. Det är väl lite så det funkar väl?? Det här med att ha visat snoppen, det hade han gjort förra sommaren för att styla sig inför kompisgänget på gården. Men han säger att det inte har hänt igen. Ska jag bara då ta för givet att min son ljuger för mig. Att han har tagit strypgrepp och visat snoppen. Att hennes son talar sanning. Det kan inte vara så att när hans mamma höll fast han i 3 timmar och pressa han, så hitta han på för han ville bara komma undan, att han ligger hysteriskt och gråter för att han vet att han ger Lucas en massa skit. Nej då, inte kan det vara så. Min son ljuger och så är det.....

Reaktionen blev som följd hos mig att jag fick mig ett psykbryt. Jag kastade en sked mot han genom hela köket, som tur var missa jag. Jag skrek nog som aldrig förr. Grinade och slog i saker. Lucas blev hysterisk han med. Sprang in och slängde sig på sin säng. Grät och skrek att han hade inte tagit några strypgrepp. Och han var verkligen hjärtiligt ledsen. När han är skyldig så brukar han bli arg och gapa argt att han inte har gjort något. Själv slängde jag mig i soffan och desperat försökte jag få tag på Niclas. Som satt i ett sällskapsrum på jobbet och titta på hockeyn. Telefonen hade han lämnat på rummet. Då ringde jag min mamma tillslut. Som tur var lyckades hon behålla lugnet. Och hon sa samma som mig. Han slåss säkert inte utan vidare. Oprovecerat. Om han nu har visat snoppen, så va e det. Det är en del av deras "lek". Dom är faktiskt bara barn, dom är inga vuxna. Dom ska leka, slåss och kivas... Sen fråga min mamma mig om Lucas får lov att säga fula ord. Och det får han inte. När jag hör han så är det utegångsförbud med en gång. Hennes barn får inte heller säga fula ord. Om min son är sjuk, så är han inte den enda då.

Kvällen var hemsk. Jag skrek helt hysterisk. Tillslut hitta jag lugnet igen, jag var tvungen att göra det och prata med min son. Kommer ut i köket och hitta en lapp från Lucas. Där står det att han vill dö och att han vill att jag ska hjälpa han. Då brast det igen. Jag vet att han har det jädrigt tufft nu. Grabben går igenom så jädra mycket. Hans problem med dyslexin. Alla problem den har skapat för honom. Att han inte kan behärska engelska tex. Kompisarna i skolan som hackar på han hela dagarna. Vissa dagar är det för mycket för han och han springer bara hem. De 2 överfallen som varit nu också. Tror fan att Lucas bär på aggretion. Och detta sa jag och Niclas till Lucas psykolog för över 1 års sedan. Att snart så kommer han inte vara snäll längre när någon är dum mot han. Utan han kommer att tända till snabbt istället för nu har bägaren runnit över för han. Och nu har han kommit till det stadiet. Det märkte vi för ett par månader sen. Även fröken i skolan har märkt detta. Men att han skulle vid ett flertal tillfällen tagit strypgrepp. Och att den här pojken då aldrig skulle haft märken. Aldrig vid något av dom här tillfällena fått ont och sökt tröst hos någon. Nej jag har lite svårt att köpa detta faktiskt.

Men hela situationen känns skitjobbig. Det är ju min väninna och hennes barn vi pratar om. En väninnan som har blivit som syster för mig. Just nu så har jag väldigt svårt att hantera detta. Gråter, sömnlösa nätter. Osv... DET ÄR SKIT RENT UT SAGT!!!! Och på detta börja ett nytt jobb och va glad och trevlig. Vilket jag kanske har glömt att berätta. Att jag fick mig en tillsvidare anställning på Landala hus igen. Borde vara jätteglad och le, men svårt när detta mörka molnet hänger över en. Har 2 väninnor som har varit mina vänner i ca 20 år. Som känner mig och Niclas innan och utan. Båda koppla ganska snabbt att här har hänt något allvarligt. Och ringde mig. Va skönt att få prata av sig. Inte så lätt när Niclas är i Norge. Han blev ju ledsen och arg och frustrerad över att vara så många mil bort och inte kunna ställa upp för familjen. Tack tjejer för att ni finns. Helst ville jag ju inte svärta ner min väninna i detta fallet. Men det är ändå min son som utses som boven. Som hon vill ha till en misshandlare. För det är vad hon har gjort, anklagat honom för misshandel. Eller ska inte barn leka längre? Är det meningen att dom ska bli vuxna när dom redan är 9-10 år. Jag har fått lära mig att barn måste få lära sig att försvara sig, hävda sig och ge och ta. Att man har olika åsikter om saker och ting. Att dagarna inte är en dans på rosor utan att man stöter på en massa hinder under livets gång. Annars får dom det jädra så jobbigt i vuxen livet sen. Men jag är kanske ute och seglar i mina tankegångar.

Nä nu måste jag rycka upp mig själv. Är ledig idag. Niclas är hemma. Han kom igår kväll. Vi har en ledig dag tillsammans allihoppa. Får försöka klämma fram ett leende och vara en glad mamma och fru. Nu ska här ordnas frukost. Kändes skönt att få lätta sitt hjärta lite. Jag ringde förresten Lucas psykolog i måndags morse och berättade allt. Hon träffa Lucas i tisdags redan. Och på tisdag ska jag och Niclas få träffa henne. Ska bli ganska skönt att få prata av sig lite kanske..

Nä nu på med en stor balja kaffe för det lär jag behöva idag. Kram på er..