Mina älskade barn...

Mamma älskar er.. men ibland blir det för mycket. Problemen tar aldrig slut, det bara fortsätter och fortsätter.

Dagen börja så fint, jag och niclas har en livlig diskussion angående pengar, bilar m.m... Blev hysterisk i min ensamhet när Niclas hoppa in i duchen. Åker iväg sen och tränar, det va gott och tänka på lite annat. Väl hemma igen så påmindes man om verkligheten med en gång.

Dags för möte i Lucas skola. När Lucas var 5 år så påbörjades en utredning på neurologen för att han var sen i motorriken och var väldigt okoncentrerad. Då fastställdes det att han inte hade något som påverkade det utan han var sen motoriskt. Har dock fått papper från neurolegen att pga av hans okoncentration och det sena motoriska så behöver han stödhjälp i skolan. När han sen var 7 år så tog skolan vid och gjorde en psykologisk bedömning. I dom papprerna står det också att han bevöver stöd hjälp. Sen splittrades klassen, en ny fröken som inte visste något, och en ny rektor på skolan. Hela tiden har jag fått höra att skolan inte har några pengar, osv. Nu har det gått så långt att jag blir frustrerad så jag blir alldelles gråtfärdig när jag skall hjälpa han med läxorna. Han läser inte meningar ordentligt, bara chansar vad det står. Och glasögon har han så det är inte det. Blir väldigt lätt okoncentrerad, tex när han spelar rugbymatch så kan helt plötsligt glömma vad han gör för att titta på annat. Kulmen blev när jag var på utvecklinssamtal dagen innan skolavslutningen i våras. Läraren tar fram en cirkel där dom målar i hur mycket barnet har uppnått målet. Ohc i vissa ämnen hade han inte uppnått målet i för årskurs 4. Jag blev arg, chockad och ledsen. Kände det att för fan, här har jag kämpat så och nu så tror hans 2 lärare att han kommer behöva gå om årskurs 5. Ringde rektorn och sa att jag har papper från det att han är liten att han behöver stödundervisning, och nu hotar lärarna med att han behöver gå om en årskurs. Men den här rektorn, en ny rektor igen, va lite emot att elever ska behöva gå om ett år, utan tyckte som jag. Och nu för någon vecka sedan mötte jag skolsköterskan. Vilket vi känner från BVC. Pratade med henne och nu har hon tagit tag i karusellen. Nästa vecka ska hon ta upp i elevhälsan att Lucas ska få remiss för att kolla så det inte kan vara adhd eller dyslexi. Och det var jag som tog upp det att jag ville detta. Men sen kände jag hur känslorna kom över mig om hur man ska orka gå igenom utredning efter utredning igen. Det har varit så jädra mycket den senaste tiden. Carro blev ju misshandlad i skolan och innan det så var det också en massa... det har liksom löpt pararellt med Carro och Lucas. Och sen gjorde jag också utredningar på Östra på båda barnen samtidgt för olika saker... Nu är det oki med Carro, hon går i en skola i kungälv och mår jättebra. Är en helt annan unge. Men Lucas är frustration. Nästa år ska han också börja i kungälv men han måste ju komma ikapp sig här först.

Jag tror inte att jag orkar mera nu, hur mycket motgångar ska man orka med.? Hur mycket orkar man ta in? Idag har jag inte gjort annat än att grina. Finns få stunder då jag inte grinat. Bränner i magen, magkatarr börjar bli ett faktum. Varför kan det aldrig få gå mer än ett par veckor innan allt faller samman igen. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Någon måste ju vilja mig väldigt illa.

Ska ta hand om min lilla son nu, titta på idol och dricka vin och försöka sluta gråta.............