Åkte till jobbet igår med gott humör, och va på gott humör ända fram till jag frågade chefen en fråga. En fråga som jag inte ville ha det svaret på. Men jag kände att jag var tvungen. För just nu så är det så mycket besparingar på jobbet. Vi har en tjänst ledig nu för att en är tjänsteledig, men dom sätter inte in någon vikarie på den, för det finns folk i huset som kan täcka upp. Orolig som man blir eftersom min anställning går ut den 15 december så kände jag att jag måste fråga. Och jodå, jag skulle inte räkna med att få stanna kvar... Med andra ord, jag blir arbetslös, med en dagspeng på 320 kr om dagen minus skatt... jädrar va rik jag blir.. löjligt ju!! Hela min värld rasade samman igår. Eftersom jag har kollat arbetsförmedlingen ca 1 gång i veckan i säkert 2 månader nu, så vet jag att det är så minimalt med jobb för Undersköterskor.. Jag var så arg, ledsen och frustrerad igår så jag ville bara skrika rätt ut.
Varför måste vi alltid ha motgångar i den här familjen... det är ta mig fanemig hela tiden, så fort vi börjar återhämta oss ekonomiskt så slår det ner en bomb. Jag som precis har gjort avbetalningar på skulder tex... hur fan ska jag ha råd att betala dom sen?? Vill bara storgråta, skrika hysteriskt och vill ha ett jädra svar på från någon varför det alltid är vi som ska drabbas... Sen sitter folk och dömer en och undrar hur man har lyckats hamna på kronofogden m.m... Säger bara, vänta du... en vacker dag kanske du är där... det är så jädra lätt, även om man försöker och försöker och gör allt för att stoppa det, men tillslut går det inte... och det är inget man är stolt över, man blir ledsen, man blir väldigt ledsen, man kan knappt leva, för vad du än ska göra så är du omyndig förklarad av alla. Om min tv går i sönder.. ja jag ska vara glad om jag hittar en bra på blocket.... Jag har inte möjlighet att slänga upp en platt-tv på väggen.... Min dotter vill inte tex att jag kör med min bil på utflykter i skolan.. för hon skäms så... stackars barn. Flytta.. jo tack.. just nu så kan jag se mig i himmlen om att få flytta... säger bara fy fan....
Nä nu ska jag ta mig en kopp kaffe, och äta några kanelbullar... den enda lyxen i min vardag känns det som nu... Kram på er..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ett råd från en som varit i samma sits i hur många år som helst. Håll ut bara, tyvärr kommer det säkert mer men håll ut.
SvaraRaderaDET BLIR BÄTTRE. Tro mig jag vet, men det är inte lätt att hela tiden få motgångar. Kram på dig från fd grannen ovanför. Linda